Hägnet och Myskoxen

Hägnets syfte

Syftet med hägnet är att bevara den vilda myskoxstammen i västra Härjedalen, delvis genom att minska störningarna myskoxarna utsätts för i det vilda genom att låta turisterna komma till hägnet och besöka myskoxarna istället. Utsättningen av en av hägnets myskoxar, Idun, har resulterat i flera nya kalvar på fjället. Genom att bedriva avel hjälper vi också Sveriges djurparker att få en större variaton i blod och gener hos arten.

 

När du besöker hägnet får du inte bara en naturupplevelse utöver det vanliga, ni hjälper också till att finansiera hägnets viktiga arbete med forskning och avel.

Anläggningen

Anläggningen är 15 hektar stor och består av tre hägn som används för visning, avel karantän och forskning.

 

Guidade turer anordnas varje dag med start på Härjebrygg i Tännäs by. Från den höga rampen i visningshägnet har du möjlighet att studera djuren på mycket nära håll medan en entusiastisk och kunnig guide berättar om djuren.

Historik

Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren. Fossilfynd i Skandinavien pekar på att myskoxen för 30.000 – 44.000 år sedan betade här tillsammans med mammutar och ullhåriga noshörningar.

 

Allteftersom vädret blev varmare trängdes myskoxen allt längre norrut. Vid sidan av klimatförändringen kan även jakt ha påskyndat utrotningen av myskoxen – dess beteende gör den lättjagad och forskarna tror att den kan ha varit ett populärt villebråd bland de forntida jägarfolken.

 

Vid början av 1900-talet fanns myskoxen kvar endast på norra Grönland och längs ishavskusten i Kanada. Från dessa populationer har flera försök gjorts att återinföra myskoxen till Spetsbergen och till Skandinaviska halvön. Efter andra världskriget hämtade en grupp norska fångstmän 27 myskoxkalvar på Grönland. Bara 11 kalvar överlevde transporten och fördes till trakten av Dovrefjäll i Norge där ättlingarna lever än i dag.

 

Från dessa djur härstammade de fem myskoxar, som 1971 invandrade till Sverige och som blev grunden till vår nuvarande stam i Härjedalsfjällen. Under 70- och 80-talet växte hjorden till sig och var som mest drygt 30 djur. Från senare delen av 80- talet har antalet sakta men säkert minskat, beroende på ett antal faktorer. En stor orsak tros vara störningar och inavel på grund av den lilla genetiska spridningen inom hjorden.

 

Under 2000-talet har man gjort ett antal försök att sätta ut djur för att förbättra genetiken.
Detta resulterade i att vi idag har en tjur med bra gener (hälften grönlandsgener och hälften svenska).

 

2007 bildades Myskoxcentrum i Härjedalen som bedriver avel, forsking och visnings versamhet. Våren 2013 släppte vi ut kalven Idun som kom från Myskoxcentrum.

Beteende och vanor

Vintertid finner man myskoxarna på karga, snöfattiga områden ovanför trädgränsen, där de slipper att pulsa i djupsnö och där de hittar gräs, bärris och lavar som utgör vinterfödan.

 

Under vinterhalvåret går de på sparlåga och lever mest på hullet de byggt upp under barmarksperioden. Under sommaren söker myskoxarna sig ned till de fjällnära skogarna, där de äter björk, vide och olika örter som tolta och kvanne. Tjurarna går då ofta för sig själva.

 

Under brunsten juli – september kan ledartjuren tvingas kämpa om sin position. Kampen om makten över fortplantningen tillhör det mäktigaste naturen kan uppvisa. Tjurarna inleder med att noga och omständligt visa upp sina horn och kroppskonstitutioner. De vaggar sina sänkta huvuden och krafsar irriterat i marken. Sedan backar de sakta några tiotal meter från varandra, med blicken fäst på motståndaren. Plötsligt sätter de full fart tills de brakar samman, panna mot panna. Kollisionen blir våldsam, och smällen hörs vida omkring när de två 400-kiloskämparna slår ihop, men skallarna måste vara välkonstruerade – proceduren kan upprepas ett tiotal gånger innan den ene tjuren ger upp.

 

Myskoxarna i Härjedalsfjällen har sitt tämligen invanda vandringsmönster. Under vintern återfinns de på olika fjällen väster om Tännäs för att till sommaren vandra över till Norge. Försök inte leta upp myskoxarna – de behöver året om all den ostördhet de kan få. Och förresten, chansen att få syn på dem är ytterst liten! Satsa hellre på ett besök hos Myskoxcentrum!

Biologi

Myskoxens latinska namn är Ovibos moschatus. Ovibos kommer från ovis (får) och bos (oxe). Inuiterna kallar myskoxen Umingmak – ”Den skäggige”.

 

Myskoxen är ett slidhornsdjur. I samma familj ingår visent, mufflon, stenbock. Dess närmaste släkting är Takin i Centralasiens bergstrakter. Djuret är 200-250 cm långt, 130-165 cm högt och väger 250-500 kg och blir könsmoget vid tre-fyra års ålder.

 

Kalven föds oftast i maj månad och väger då ca 7kg. Den saknar de långa stickelhår som de vuxna djuren har och är därför ömtåligare för hårt väder.

 

På våren fäller djuren den under vintern så värmande bottenullen. Eftersom att den sitter närmast huden, arbetar den sig upp genom ytterpälsen och faller av i tussar och större sjok. En vuxen myskoxe kan fälla 2,5 kg bottenull. Ullen kallas för quivit och lär vara världens mest finfibriga naturfiber – och kanske den dyrbaraste!

Försvar

Myskoxens enda naturliga fiende, bortsett från människan, är vargen, och myskoxens försvarsstrategi har utvecklats därefter. När en flock vargar attackerar ställer sig de vuxna myskoxarna i en ring, med hornen vända utåt. Yngre djur och kalvar står skyddade i ringens mitt. Kommer det befarade angreppet från ett enda håll, bildar oxarna i stället en försvarsmur. Närgångna vargar utsätts för blixtsnabba attacker, som ofta slutar i att vargen spetsas på myskoxens horn. Mot människans angrepp, förr med spjut och nu med moderna gevär, är försvarstekniken inte lika lyckad.

Signaler

Vid ett möte med myskoxarna måste du noga tyda deras signaler – när djuren reser sig upp och drar ihop gruppen är de mycket irriterade och du är alldeles för nära. Inbördes gruff tyder ofta på en yttre störning. En enstaka myskoxe, som står upp vänd mot dig, sänker huvudet och gungar det från sida till sida, är angreppsberedd. Sista varningen är en fnysning. Kanske kommer först en kort skenattack, därefter ett anfall i mycket hög fart.

 

Du kan inte springa ifrån en myskoxe. Om du stöter på en myskoxe i skogen så vänd bara om i samma takt och gå därifrån. Myskoxarna är inte blodtörstiga men de har sin säkerhetsgräns. Bästa sättet att umgås med myskoxar är på långt avstånd och med en kikare.

Myter

Den ser ut som en bisonoxe men är mera släkt med getter och får.

 

I kikaren eller genom teleobjektivet, därute på fjället, ser myskoxtjuren imponerande stor och mäktig ut. Detta intryck förstärks om man ser den springa. På nära håll, exempelvis i en djurpark, är dess mankhöjd på ca 1,5 m inte lika imponerande. Men kraftfullheten slås man ändå av!

 

Trots sitt namn producerar inte myskoxen någon mysklukt. Den har helt enkelt inga sådana körtlar. Däremot har den doftkörtlar som sitter framför/nedanför ögonen. Dessa körtlar sväller kraftigt under brunsten och avger ett sekret som luktar starkt (men inte av mysk).

 

”Befinner man sig nedanför myskoxarna är det aldrig någon fara – dom kan inte springa nerför” är en gammal myt man hörde ofta medan djuren ännu var relativt nya som ”invandrare” och okunskapen stor. Men myskoxarna kan springa imponerande fort både i uppför- och nerförsbacke. Så utmana inte myskoxen eller ödet!

 

Är myskoxen farlig? Den vill inget hellre än att få leva ostörd i sin fjällvärld. Men uppför man sig dumt i myskoxens närhet, ignorerar man dess irritationssignaler, då får man skylla sig själv. Då är faktiskt myskoxen livsfarlig!