Hägnets syfte

  • Bevara den vilda myskoxstamen i västra Härjedalen
  • Hjälpa djurparker med nytt blod/gener
  • Skapa ett trevligt besöksmål, som avleder störningar från fjället samt att delvis finansiera verksamheten.
  • Bedriva avel och forskning

 

Anläggningen

Anläggningen är ca. 15 ha. som innehåller 3 inner hägn som används till visning, avel, forskning och karanten.

Besökare tas emot enbart genom guidningar som håls varje dag året runt  De guidade turerna kommer att starta och avslutas vid Tännäs fiskecentrum/Rogens naturinformation.

Från den höga rampen i visningshägnet har du möjlighet att studera djuren på mycket nära håll. En entusiastisk och kunnig guide berättar och informerar dig.

Biologi

Myskoxens latinska namn är Ovibos moschatus. Ovibos kommer från ovis (får) och bos (oxe).

Inuiterna kallar myskoxen Umingmak – ”Den skäggige”. Myskoxen är ett slidhornsdjur. I samma familj ingår visent, mufflon, stenbock. Dess närmaste släkting är Takin i Centralasiens bergstrakter.

Myskoxar är 200-250 cm långa, 130-165 cm höga och väger 250-500 kg.

Myskoxen blir könsmogen vid tre-fyra års ålder.

Kalven föds oftast i Maj och väger då ca 7kg. Den saknar de långa stickelhår som de vuxna djuren har och är därför ömtåligare för hårt väder.

På våren fäller djuren den under vintern så värmande bottenullen. Eftersom den sitter närmast huden, arbetar den sig upp genom ytterpälsen och faller av i tussar eller större sjok. En vuxen myskoxe kan fälla 2,5 kg bottenull. Ullen kallas för quivit och lär vara världens mest finfibriga naturfiber – och kanske den dyraste!

 Beteende och vanor

Vintertid finner man myskoxarna på karga, snöfattiga områden ovanför trädgränsen, där de slipper att pulsa i snö och där de även hittar gräs, bärris och lavar som utgör deras vinterföda.

De går dock på sparlåga och lever mest på hullet de byggt upp under barmarksperioden. Under sommaren söker myskoxarna sig ned till de fjällnära skogarna, där de äter björk, vide och olika örter som tolta och kvanne. Tjurarna går då ofta för sig själva.

Under brunsten juli – september kan ledartjuren tvingas kämpa om sin position. Kampen om makten över fortplantningen tillhör det mäktigaste faunan kan visa upp. Tjurarna inleder med att noga och omständligt visa upp sina horn och kroppskonstitutioner. De vaggar sina sänkta huvuden och krafsar irriterat i marken. Sedan backar de sakta några tiotal meter från varandra, med blicken fäst på motståndaren. Plötsligt sätter de full fart tills de brakar samman, panna mot panna. Kollisionen blir våldsam, och smällen hörs vida omkring när de två 400-kiloskämparna slår ihop, men skallarna måste vara välkonstruerade – proceduren kan upprepas ett tiotal gånger innan den ene tjuren ger upp.

Myskoxarna i Härjedalsfjällen har sitt tämligen invanda vandringsmönster. Under vintern återfinns de på olika fjällen väster om Tännäs för att till sommaren vandra över till Norge. Man ska inte försöka leta upp dem – de behöver året om all den ostördhet de kan få. Och förresten, chansen att få syn på dem är ytterst liten! Satsa hellre på ett besök hos Myskoxcentrum!

 Försvar

Myskoxens enda naturliga fiende, bortsett från människan, är vargen, och myskoxens försvarsstrategi har utvecklats därefter. När en flock vargar attackerar ställer sig de vuxna myskoxarna i en ring, med hornen vända utåt. Yngre djur och kalvar står skyddade i ringens mitt. Kommer det befarade angreppet från ett enda håll, bildar oxarna i stället en försvarsmur. Närgångna vargar utsätts för blixtsnabba attacker, som ofta slutar i att vargen spetsas på myskoxens horn. Mot människans angrepp, förr med spjut och nu med moderna gevär, är försvarstekniken inte lika lyckad.

Signaler

Vid ett möte med myskoxarna måste du noga tyda deras signaler – när djuren reser sig upp och drar ihop gruppen är de mycket irriterade och du är alldeles för nära. Inbördes gruff tyder ofta på en yttre störning. En enstaka myskoxe, som står upp vänd mot dig, sänker huvudet och gungar det från sida till sida, är angreppsberedd. Sista varningen är en fnysning. Kanske kommer först en kort skenattack, därefter ett anfall i mycket hög fart. Du springer inte ifrån en myskoxe! Om du stöter på en myskoxe i skogen så vänd bara om i samma takt och gå därifrån. Myskoxarna är inte blodtörstiga men de har sin säkerhetsgräns. Bästa sättet att umgås med myskoxar är på långt avstånd och med en kikare.

Myter

Den ser ut som en bisonoxe men är mera släkt med getter och får.

I kikaren eller genom teleobjektivet, därute på fjället, ser myskoxtjuren imponerande stor och mäktig ut. Detta intryck förstärks om man ser den springa. På nära håll, exempelvis i en djurpark, är dess mankhöjd på ca 1,5 m inte lika imponerande. Men kraftfullheten slås man ändå av!

Trots sitt namn producerar inte myskoxen någon mysklukt. Den har helt enkelt inga sådana körtlar. Däremot har den doftkörtlar som sitter framför/nedanför ögonen. Dessa körtlar sväller kraftigt under brunsten och avger ett sekret som luktar starkt (men inte av mysk).

”Befinner man sig nedanför myskoxarna är det aldrig någon fara – dom kan inte springa nerför!” Detta hörde man ofta, medan djuren ännu var relativt nya som ”invandrare” och okunskapen stor. Men myskoxarna kan springa imponerande fort både i uppför- och nerförsbacke. Så utmana dem inte!

Är myskoxen farlig? Den vill inget hellre än att få leva ostörd i sin fjällvärld. Men uppför man sig dumt i myskoxens närhet, ignorerar man dess irritationssignaler, då får man skylla sig själv. Då är faktiskt myskoxen livsfarlig!

 

Historik

Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren. 
Fossilfynd i Skandinavien pekar på att myskoxen för 30.000 – 44.000 år sedan betade här tillsammans med mammutar och ullhåriga noshörningar.

Allt eftersom vädret blev varmare trängdes myskoxen allt längre norrut. Vid sidan av klimatförändringen kan även jakt ha påskyndat utrotningen av myskoxen – dess beteende gör den lättjagad och forskarna tror att den kan ha varit ett populärt villebråd bland de forntida jägarfolken.

Vid början av 1900-talet fanns myskoxen kvar endast på norra Grönland och längs ishavskusten i Kanada. Från dessa populationer har flera försök gjorts att återinföra myskoxen till Spetsbergen och till Skandinaviska halvön. Efter andra världskriget hämtade en grupp norska fångstmän 27 myskoxkalvar på Grönland. Bara 11 kalvar överlevde transporten och fördes till trakten av Dovrefjäll i Norge, där ättlingarna lever än i dag.

Från dessa djur härstammade de fem myskoxar, som 1971 invandrade till Sverige och som blev grunden till vår nuvarande stam i Härjedalsfjällen. Under 70- och 80- talet växte hjorden till sig och var som mest drygt 30 djur. Från senare delen av 80- talet har antalet sakta men säkert minskat, beroende på ett antal faktorer. En stor orsak tros vara störningar och inavel på grund av den lilla genetiska spridningen inom hjorden.

Under 2000-talet har man gjort ett antal försök att sätta ut djur för att förbättra genetiken. 
Detta resulterade i att vi idag har en tjur med bra gener (hälften grönlandsgener och hälften svenska).

2007 bildades Myskoxcentrum i Härjedalen som bedriver avel, forsking och visnings versamhet.

Våren 2013 släppte vi ut kalven Idun som kom från Myskoxcentrum.

 

 

 

Underkategorier

fakta1

fakta2

fakta3

fakta4

fakta5